Jag började prata med en kompis häromdagen om hur det här Corona-viruset verkligen satt skräck i samhället.
Folk känner sig isolerade, ensamma och rädda.
Fick mig att tänka på hur det är för många tjejer jag kommer i kontakt med.
För när du är tjock…när du inte gillar kroppen du ser i spegeln…när den påverkar stora delar av ditt liv…
Då kan det kännas som att du är fängslad i din egen kropp.
Du känner knappt igen dig själv.
”Vart har jag försvunnit? Det här är inte jag. Det här är någon annan”
Kan verkligen få dig att känna dig ensam.
Kan du relatera eller förstår du åtminstone vad jag menar?
Jag ser det om och om igen…
Omtänksamma, underbara och fina tjejer som, på grund av deras kroppar, inte känner att dom kan leva det liv dom vill leva.
Och det som är jobbigast av allt?
Det är att det inte är så många som verkligen förstår hur det är.
”Äsch, vadå… du är så himla fin som du är. Sluta tänk på det där nu!”
(Och det är om du ens vågar prata om det från första början)
Mer än så:
Jag hör tjejer som gått på diet mer än halva sitt liv.
Allt det här är så himla tragiskt.
Varför?
Jo, för jag vet att med rätt vägledning skulle dom kunnat sluppit känna såhär. Sluppit spendera år och år och år på att försöka och misslyckas. Och sluppit känna sig ensam
För såhär ligger det till:
Det har aldrig varit lättare än det är nu att få den hjälp man behöver.
Internet har gjort nästan ALLT möjligt.
Men på samma gång har det aldrig varit svårare än nu att faktiskt be om hjälp.
Det ses enligt många som en svaghet.
Du förväntas kunna rida ut alla stormer själv.
Men vet du vad?
Det är totalt skitsnack.
Vi alla behöver hjälp med något.
Du är säkert som dom flesta andra jag kommer i kontakt med och har en tendens att sätta andra före dig själv.
Kanske dags att prioritera dig själv för en gångs skull?
Det är du värd.
Tycker inte du?
Gå hit för mer:
PS. Du är aldrig ensam.
Det finns alltid folk som kan hjälpa.
Jag är alltid bara ett email bort.
Var inte rädd att höra av dig.